30-årskris?

Näe, det är nog bara en vanlig liten kris. Det går upp och ner och hit och dit och runt, hela tiden - en evighetsmaskin. I förrgår var det "Lille Skutt", igår ok och idag riktigt bra. Det är ju fredag och P kommer, då finns det ju ingen anledning att vara ledsen. Men shit ändå! Jag blir 30 nu och det var inte så här jag hade föreställt mig att mitt liv skulle se ut vid denna tidpunkt. Men nu gör det det. Vet inte exakt vad jag hade föreställt mig iofs, hmm... tänkelitänk...

Varför måste allt vara så kämpigt hela tiden? Lite lätt flyt emellanåt hade ju inte skadat. Jag har så mycket mer att ge, jag vill så mycket... jag känner mig lite understimulerad, precis som i lågstadiet. (Kommer ihåg min växande otålighet när vissa typ läste r o s e n ä r rr ö öd, ha ha. Herregud! Rosen är röd för f.n, ska det vara så svårt?)

Ja, jag vet jag ska vara glad och tacksam för att jag har det så pass bra och si och så och tänk på barnen i Afrika (igen) men ändå. Neggigt värre men va f.n, jag har blivit varse; livet är inte en dans på rosor. Men tänk va underbart det hade varit, rosor, love them!

Jag försöker att bita ihop och tänka på favoritdikten, som är så träffande och förklarar allt...

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Den där vägen hon pratar om, det är den som är lååång och rocky men som kan vara riktigt jäkla rolig till och från. Och mödan... allt kämp, det är det som suger musten ur en. Hoppas jag når fram till målet nå'n gång bara, som jag ännu inte funderat ut exakt vad det är.

Det här kanske är den bästa dagen trots allt? En dag av törst. (Och hungrig är jag också.)

Imorgon är det iaf fest och det ska bli kul! Har hängt fram fina klänningen och de nya skorna står framme, beredda för kalas och ikväll ska det bakas härlig chokladtårta. Härliga tider! "Lille Skutt" är som bortblåst.

Och psst, guess who's gonna get some tonite?